andreavicktoria

Varför bryr man sej så mycket av det förflutna hela tiden? Det som man egentligen inte kan göra någonting åt. Eller visst är det aldrig förent för att göra det rätta men om man inget kan göra...? Hur ska man göra då? Ska man bara elta allt i sin hjärna och hoppas på en förbättring? Och om man bara vet själv vad som egentligen hände. Om man är den enda som egentligen har en vettig förklaring till allt som hänt... Men man vågar inte erkänna. Varken för sej själv eller för andra. För vissa saker pratar man inte om utan bara tänker på. Men i själv verket så är man rädd för att äns tänka. Rädd att någon råkat höra vad man tänkt på eller att det ska komma ut... Därför är det svårt att prata om det. Man försöker förtränga det som hänt och det som spelas upp i hjärnan på ett desperat försök att låtsas som det aldrig har ägt rum. För ju fler som vet det, ju säkrare är man på att det aldrig kommer glömmas...




XOXO, CB