andreavicktoria

Det är sällan jag tittar på någon som jag gör på dej.
Ditt skratt och din humor förgyller min dag.
Dina ord är som musik och som jag aldrig vill stänga av. 
Allt du gör känns speciellt och rätt.
De vägar du tar är jag strax efter dej i dina fotspår. 
Allt du vidrör blir till skinande guld som glänser i månskenet. 
Jag känner mej viktig och önskad när du är i närheten.
Men att behöva tvinga mej att slita min blick från dej och inte kunna vara dej nära är svårt.
Men att ta vara på alla känslor som snurrar runt i huvudet tills man spyr är det svåraste.
Alla tankar som blandar sej. 
Oftast så är det samma mening som finns i huvudet som en noticelapp.
Tänk om...
Man upprepar saker i i tankarna och önskar att man kunde gå tillbaka i tiden. 
Att få en sista chans. 
En sista chans att säga vad man hade velat säga och göra det man hade drömt om. 
För tiden är knapp.
Den går inte bara att slösa utan man måste ta vara på tiden man får och göra det bästa av situationen. 
Men vad gör man när man står där och inser att man inte tog vara på kärleken eller vänskapen som fanns.
När tåget redan gått och man har tappat telefonnummret som var det ända man hade kvar?
Hmm...tänk, tänk, tänk... 
Men kanske är det de som är problemet?
Man tänker förmycket på allt istället för att leva livet som man är född till att göra!
På alla konsikvenser som bildas och kan hända, men det man missar är alla konsikvenser som kan hända om man inte tar chansen för tillfället.
En viktig sak som man kan tänka på nästa gång man står inför ett val, (om man måste tänka igenom allt) så tänk på konsikvenserna från båda hållen och lås er inte bara fast inför fruktan för det ena. 
För när man inser att det är bara att köra så är det redan försent...
Försent att fatta beslutet.
The train have already left...