andreavicktoria

Heej igen!! Länge sen jag skrev nu.
Mycket har hänt sen sist...
Både runt omkring mej och innuti. Jag har både skrattat hysteriskt av lycka men också gråtit mej till sömns av ledsamhet. När man verkligen känner sej lämnad och ledsen men man har fortfarande sina kompisar kvar, eller delvis.
Det är svårt att avgöra vad man känner ibland. Lycka eller sorg?
Ibland kan det vara svårt att avgöra.
Men nu har jag verkligen lärt mej... Det finns inte alltid en sanning eller en berättelse. Bara en början och ett slut. En början kan ske när som hällst och man kan inte alltid ha kontroll över det, men ett slut bestämmer man själv. Det kanske inte alltid är det lättaste, men man kommer garanterat känna sej fri, lycklig och pirrig på något sätt. Som det är början på något nytt. För det kan det ju vara.
För olika stadium finns det i livet, men också i vänskapen. Lika viktigt som det är att ta vara på sitt liv och verkligen leva det, lika viktigt är det att ta vara på sina vänner och inte ta dem för givet. Man vet ju inte vad man har fören det är borta...
För nuet känner jag lugn. Samma lugn som jag kände när jag gick ut ur dörren och omfamnade de som jag kanske inte hade gjort för någon månad sen. Man var lycklig igen och hade mer styrka och energi. För visst hade jag mina älsklingar hos mej hela tiden, men friden fanns aldrig där.
Och all den ilska som man hade gått runt med försvann i samma stund som när jag gick ut ur dörren. Som om den aldrig hade funnits. Men hur kunde det ske så fort?
På bara en timma så hade allt försvunnit som jag har gått med i två månader. Var det bara skönt eller vad det lycka?
Konstigt nog så vet jag fortfarande inte vad det var. Det spelar inte så stor roll egentligen. Det som har hänt, har hänt. Det som kommer, det kommer. Det som är nu, det bara är... Men varför inte göra det bästa av situationen?
För det tänker jag!

Ha det toppen!! Puussss